och nu ska jag erkänna dagen sanning  här! Jag har verkligen inget liv!? My gosch de är vekligen tragiskt men ja, nu är det så.. Eller anser ni att gå upp på morgonen,åka till skolan och råplugga,träna komma hem o ev köra syster till stallet, börja med maten och sedan plocka bort allt från bordet ev tvätta och städa och sen duscha och sova, är det ett liv? Om det nu skulle vara så, så är det ett mycket tråkigt liv!

Jag hade ett liv en gång i tiden, ett roligt liv alltså men det har tagits ifrån mig av en viss person, en person jag tyvärr inte längre kan visa någon respekt för.. Allt som den här specifika personen gjort mot mig under min uppväxt, okej allt är inte pest och pina men till större delen så är allt skit, och det går nog inte att förlåta allt!
Mitt liv togs ifrån mig alldeles för tidigt och jag önskade jag fick tillbaka det som jag engång haft! Men nu är det nog försent! Jag får leva med mitt no life, åtminstonde ett tag till..

Har kommit till skolan för att plugga nu, måste plugga som attan nu innan studenten dels för att det alltid är bra att gå ut med bra betyg, du får ett bättre jobb samt att jag som ska plugga vidare behöver bra betyg!

Men nu så ska jag berätta för er mina kära vänner att efter gårdagen allt förhårda träningspass så har jag träningsvärk, ja som aldrig brukar ha träningsvärk men nu så! Jag har ju iofs inte någon värre träningsvärk men den känns ialf och det är ju kanske bra med tanke på att jag då har fått resultat för mödan, så jag ska nog inte klaga!

De finns dom som undrar mycket om mitt liv, hur jag håller ihop som människa.. hur jag orkar leva efter allt som jag gått igenom. Och jag vet faktiskt inte!! Det är så mycket i mitt liv som knappt någon vet om, dels för jag inte tordas berätta det just för reaktionerna från andra. Kommer de tycka att jag överdriver, kommer de tro att jag ljuger eller kommer de kanske inte äns lyssna på mig? Jag vågar helt enkelt inte berätta! En vacker dag kanske jag kommer att dela med mig av mitt liv, vad jag gått igenom som inte äns min mamma vet om, inte min syster eller bästa vän.. Det är bara jag som vet och ingen annan..
Att leva ett liv som engång vart mörkt och trist, ett liv fyllt med smärta och vrede är inte en lätt grej att bara få bort men jag har försökt och en större del har jag sopat under mattan.. Men en dag så kommer den där högen att bli för stor och jag kommer snubbla över den igen och allt rivs upp igen.. Hur ska jag göra för att få de att försvinna? Att kasta det i papperskorgen istället för att sopa det under mattan? Ja du det är än idag en svår fråga för mig att svara på.. Men som sagt en vacker dag!!

Kram Amanda