Ett liv i misär

Sanna är nu 19 år och har bestämt sig för att lägga det förflutna bakom sig. Men något som hon vill få sagt innan hon kan gå vidare är hennes story om en uppväxt i misära förhållanden.

Jag minns det som igår, jag var ungefär 4-5 år och var ständigt rädd för att yttra mig om både det ena och det andra. Att säga att maten kanske inte var så god, fråga hur mycket klockan var eller att kanske om jag fick dricka ett glas vatten var något jag bävade för.

Att yttra sig vid fel tidpunkt var inte uppskattat av min mamma och hennes man, och fel tidpunkt kunde vara närsom på dygnet. Det bästa var ju att inte yttra sig alls. Skulle det nu vara så att jag exempelvis frågade efter ett glas vatten, och det vid fel tidpunkt, fick jag mer än bara en utskällning, ibland trodde jag att fönstrena skulle gå sönder.

Jag tillbringade den större delen av tiden i mitt rum med huvudet nedtryckt i huvudkudden och grät. Vad hade jag gjort för fel? Varför hatade dom mig så mycket? Det är inte så lätt att förstå saker och ting när man bara är ett litet barn

Jag fick inte vara ute så ofta men när jag väl var det så älskade jag det, jag fick frihet! Jag var så lycklig att jag kunde spricka i tusen bitar, men när jag hörde mammas rop kände jag hur det drog ihop sig i magen och det svartnade för ögonen. Jag ville verkligen inte gå in och sitta i mitt rum med de få saker jag hade. Det var trist kan jag lova!

Jag minns när min syster föddes, jag var 5½ år och den mörka vardagen jag levt hit tills blev nu ännu mörkare. En prinsessa kom till världen och allt som hände var mitt fel. Hur fan kan det vara mitt fel att hon cyklar ner för trappan med sin 3-hjuling? Nej, jag fattade verkligen inte vad jag gjort för fel.

Redan vid så pass unga år önskade jag att jag var född i en annan familj eller att jag krockade när jag åkte med i någons bil och dog. Jag ville inte leva! När jag var 9 år flyttade vi långt bort, jag slets ifrån mina vänner och det var som tusen nålar i hjärtat för det var ju bara dom som tyckte om mig och ville umgås med mig, och nu hade jag ingen.

Flytten berörde inte mig efter ett tag, på något vis vågade jag inte visa min sorg för mamma och hennes man.

Jag började årskurs 3 och hoppades innerligt på att få nya vänner, visst fick jag de men det var bara ytligt. Jag bodde så pass långt ut på landet att jag inte kunde ta mig någonstans men det spelade egentligen ingen större roll eftersom jag inte fick åka iväg. Jag var tvungen att vara hemma och laga mat, diska, mocka i stallet och allt som hörde därtill.

Min tionde födelsedag kom och jag hade inte reflekterat över födelsedags kalas innan men nu slog det mig. Under mina tio år hade jag aldrig fått någon present och aldrig haft ett födelsedags kalas. Jag frågade mamma men fick inte något svar av henne så jag gav upp redan innan jag börjat. Jag ville så gärna men orkade inte längre.

Det gick en massa år med samma misära förhållanden och nu hade jag hunnit fylla 14 år. Nu hade droppen som fick bägaren att rinna över kommit. Jag som en gång tyckt om skolan och haft bra betyg hoppade av, drack sprit och öl i stora mängder i stort sett dygnet runt. Jag var som 14 åring både alkoholist och drogberoende. Jag var kanske inte den som tog tyngre droger eller så ofta, men det som jag kom över tog jag.

Detta gjorde jag inte för att vara tuff och ball utan för att jag helt enkelt inte orkade mera, mitt liv var slut och det enda som hjälpte mig då var sprit och droger.

Flera gånger hade jag försökt ta mitt liv men jag klarade mig varje gång. Kanske berodde det på att jag innerst inne ville leva mitt liv, att få bli vuxen och  få egna barn, jo det var en dröm som jag ville skulle bli sann.

Jag levde mitt misära liv som alkoholist och drogberoende i 2 år till innan jag hade fått både ork, mod och ett så pass stort hat mot min mamma och hennes man att jag drog ifrån dom. Jag fick mig en underbar pojkvän som jag flyttade ihop med, i Strängnäs bodde vi i 2 år innan jag lämnade honom på grund av olika anledningar.

Idag är jag 19 år och har lagt allt mitt gamla bakom mig, att dom ska  få som de velat i hela sina liv var jag inte bered på att ge dom. Jag tog mig i kragen och bestämde mig för att sluta bry mig, att min glada fasad skulle bli en verklighet och att jag skulle krossa dom.

Än idag är inte min glada fasad helt och hållet mig själv men jag jobbar på det och visst får jag ångest och mörka dagar med trauman från barndomen men som sagt dom ska inte få som dom vill med mig, min kropp mitt liv och därmed jag som bestämmer.. Skammen den som ger sig!